Den lilla ankan i Wiener Stadpark i Österrikes huvudstad har inte bara sökt sig till skuggan under en buske. Utan även i närheten av en vattenspridare. Klockan har knappt passerat nio på morgonen och Wien flämtar i en hetta som blir allt vanligare i vår värld.
En kvick promenad genom staden är inte bara behaglig utan det är som att bli jagad av en stark lampa. Ja, jag vet vad Stefan Schwarz sa i Dallas 1994. Jag var på plats under VM i USA och spelarna var inte där för att känna på värmen, och riktigt på den nivån är det inte heller i Wien. Till i kväll hinner solen dessutom gå ner.
Kanske är det ändå ett plus för svensk del att det ska vara 26-27 grader när det väntar EM-kval. Kan det ta udden ur den österrikiska pressen på Sverige? De spelade trots allt en tävlingsmatch i Bryssel i lördags och borde vara en aning mer slitna. Orkar de jaga livet ur svenskarna? Det brukar vara små marginaler som avgör.
I andra delen av vågskålen finns den österrikiska optimismen. Den går att känna i Wien oavsett om man talar med journalister, fotbollsintresserade eller läser tidningar och lyssnar på spelare eller ledare. Alla är de övertygade om att förbundskapten Ralf Rangnick lyft landslaget. En seger mot Sverige tar laget nära en plats i Tyskland nästa sommar.
Det österrikiska förbundet räknar med utsålt på Ernst Happel-Stadion även om man hade runt 3000 biljetter kvar i måndags. Sverige förväntar sig att Österrike kommer att inleda frenetiskt och uppbackade en entusiastisk publik kan det blåsa till för ännu en nykomponerad svensk backlinje och ett nytt mittfält som ska hitta rätt.
Jag har varit i Wien förr med landslaget och tyvärr har det sällan varit med mersmak som Sverige varit här. Noll segrar i den österrikiska huvudstaden för svensk del, även om Erkan Zengin ordnade ett kryss senast landslaget var här och EM-kvalade 2014. Något år senare sprang Österrike sönder Hamréns landslag på Friends Arena och vann med 4-1.
Strax före 21 är det avspark mellan Österrike och Sverige i ett EM-kval som Janne Andersson talar om som den tredje matchen av åtta i ett seriespel. Många av oss andra ser en ödesmatch där en svensk förlust skulle lägga landslaget i brygga i EM-kvalet sett till att man måste bli tvåa och då förlorat mot både Belgien och Österrike, och Uefa-regler innebär att inbördes möten gäller.
Båda tolkningarna är korrekta, men en förlust skulle obönhörligt rikta ljuset på förbundskapten Janne Andersson och den tunga tid som egentligen varit sedan förlusten mot Ukraina i EM 2021. Klart att Andersson har en poäng kring skador och brist på speltid, men det är resultaten som styr verksamheten när man leder ett fotbollslag. Och som speglar synen på ens arbete.
Precis som när han och Peter Wettergren plockade ihop resterna av Hamréns landslag och fick till att landslag som mellan 2016 och 2019 nådde VM-kvartsfinal, vann Nations League-gruppen och tog sig till EM. Då var det beröm, även om några undrade kring fotbollens kvalitet. Sedan har det varit tyngre de senaste åren. Där VM missades, två Nations League innebar två nerflyttningar och nu press i EM-kvalet.
Kanske kan en del tycka att både medier och supportrar (glöm inte folkfesterna under VM i Ryssland) var för positiva de första åren. Och det finns säkert en del som tycker att kritiken är för hård. Det är svårt att hitta en balans som passar allas syn på vad Sverige ska åstadkomma och vilken är den rätta nivån på beröm och kritik. Och det finns alltid förklaringar.
Om vi under Janne Anderssons första år som förbundskapten kunde rabbla startelvor och VM-trupper i sömnen har det varit hela havet stormar andra halvan av tiden. Oavsett vilken lagdel man tittar på har det varit många nya konstellationer och låg kontinuitet. Något som påverkar resultaten och därmed också synen på förbundskaptenen.
Herrlandslaget blir dessutom en symbol för mycket av vad som sker i svensk fotboll. Är vi bra eller dåliga på att förädla talanger? Hänger vi med i den snabba utvecklingen? Hur många spelare med möjligheter att spela för andra landslag tappar vi? Håller 4-4-2 fortfarande? Och släpper vi inte fram för få unga spelare?
Inte konstigt att Janne Andersson känner tryck och att han bli ansatt när det går emot. Han har där följt samma mönster som många andra förbundskaptener, men det har tagit längre tid för honom. Nu går han en kamp för att inte bara vinna matcher utan även vinna tillbaka sitt förtroende om att han är rätt man för att leda Sverige.
Jag vet att förbundskapten Andersson säger att han får mycket beröm och stöd, och det är säkert korrekt, och det även efter att han tappade det i Viaplay-studion i mars. Ändå är det inte svårt att känna av att förtroendet bland de fotbollsintresserade har sviktat när resultaten har gått emot.
Sverige har en ny presschef och vi har de två senaste samlingarna fått se ett öppnare landslag. En slags charmoffensiv som påminner väldigt mycket om Janne Anderssons första år, men där framgångar ledde till ökat avstånd och som kulminerade under EM 2021 där man dagen efter Dejan Kulusevskis succéinhopp bara ville trycka upp målvaktstränaren på podiet.
Under åren med Janne Andersson har han oftast varit lätt att snacka med, men det är klart det blev en skillnad hösten 2021 och som tilltog 2022 innan det nådde max i mars 2023. Nu är det som förbundskapten Andersson delvis är tillbaka till den han var i början. Snackig med oss journalister och bjuder till på ett annat sätt. Klart det är bra, men cynikern i mig undrar hur mycket som är en strategi att vinna förtroende.
I den här hårda världen är det bara en sak som fungerar. Vinn fotbollsmatcher. Börja med poäng mot Österrike eller till och med segra. Ta Sverige till EM 2024. Då kan Janne Andersson njuta hela vägen fram av att han gjorde det trots alla kritiker och förståsigpåare. Tyvärr skulle en förlust bli början på en förbannat jobbig höst och den vill nog alla slippa. Så se till och vinn.