Första halvleks största svenska jubel kom efter tio minuter. Då fick hela arenan se Zlatan Ibrahimovic med familj och vänner på hedersläktaren. Kvällens festföremål svarade med att forma händerna i ett hjärta. Tätt därefter stämde klacken på ena kortsidan upp i en sång till Zlatans ära.
Jon Dahl Tomasson hade kvällen till ära formerat en oerhört offensiv startelva. Han fick in både Emil Forsberg och Dejan Kulusevski på mittfältet bakom en trio med Niclas Eliasson, Gustaf Nilsson och Anthony Elanga. Skulle ett fullsatt Friends Arena äntligen få se den framåtlutade, moderna, snabba och underhållande fotbollen?
Svaret var både ja och nej. Emellanåt är det offensivt och kreativt men det leder sällan till skarpa chanser. Än mindre till mål. Om man nu öser på framåt måste det betala sig i form av mål och chanser, men i stället var det ett EM-genrepande Serbien som visade effektivitet framför mål.
Tyvärr blir det svenska försvarsspelet sårbart när laget kliver högt och det straffade sig gång på gång. Dels när Saletros och Krafth gick på samma spelare och en fri Sergej Milinkovic-Savic nickade in 0-1, dels när Hien inte hann med och Aleksandar Mitrovic styrde in 0-2. Det var även kaos i försvaret innan Dusan Tadic skickade in 0-3.
Känslan var att Serbien skruvade upp intensiteten och insatserna i några perioder och då skapade man omedelbart farligheter. Det var ingen tvekan om vilket lag som ska till EM och Tyskland och vilka spelare som ska på semester. Det där snacket om att de svenska spelarna skulle visa sig lika bra som EM-lagen var just snack.
Det kryllade av svenska svaga insatser och givetvis är det svårt när man bygger om. Om insatsen mot Danmark i Köpenhamn var tecken på att JDT är på rätt väg var de dryga 90 minuterna på Friends Arena ett kliv tillbaka. Nej, det går inte att känna något större hopp när man ser till varken den kollektiva insatsen eller individerna.
Alexander Isak var ett undantag och hans andra halvlek visade högsta klass. Han kunde ha fått ditt något mål och Newcastle-spelaren bidrog med mer. Även Hugo Larsson som spelade andra halvlek visade en vilja och ett mod, men slog också bort några passningar. Annars var det överlag en svag insats.
På slutet av matchen zoomade kamerorna återigen in Zlatan Ibrahimovic. Han signalerade för byte med snurrande händerna. Det går att förstå honom, för det var verkligen ingen sprakande match som Sverige stod för när man skulle tacka av den störste. Inte heller var det något som gav hopp inför framtiden.
Klart att man kan skylla på tätt matchande i veckan och att inte alla spelare varit med hela tiden. Ändå var det förvånande att inventeringen av svensk fotboll närmast mynnat ut i samma startelva i både Köpenhamn och Solna. Varför fick inte fler chansen? För nu är processen över där JDT ska mejsla fram en startelva till höstens tävlingsmatcher.
Då kommer Sverige förvisso stöta på betydligt svagare lag än i vår. Ändå har de här fyra landskamperna visat hur svagt det svenska landslaget. Totalt tio insläppta mål, fyra gjorda och blott en seger även om man haft bollen och delvis fått till spel.
Frågan är om JDT har tillräcklig kvalitet för att spela den här fotboll? Att döma av det som skedde mot Serbien, som knappast gick för fullt, är det tveksamt. Ser man till helheten ska man kanske försöka leta ljuspunkter, men det är givet att helheten inte har övertygat. Det har inte gett något större självförtroende.
Klart att sex matcher mot svagare lag i höst innebär möjligheter, men det är också resultatkrav på landslaget. Något som kan ge ett bakslag. Fortfarande ser jag ingen given mittback bredvid Nilsson Lindelöf. Anton Saletros övertygar inte vilket även gäller Anthony Elanga och en hel del andra. Hur ska man få in de offensiva spelare rätt och få till någon form av effektivitet?
Vi har hela tiden vetat om att våren handlat om fyra matcher för A-landslaget och fyra matcher för U21-landslaget. Givetvis har JDT fått en hel del svar, men det är uppenbart att den här inventeringen inte är underhållande. Längt där ifrån. Och det går att undra hur försvarsspelet ska fungera när hela laget uppenbarligen inte kan försvara.
****
Fotbollsförbundet har inlett ett nytt samarbete med Spotify vilket innebär mer musik på matcherna. Inför Sverige-Serbien var det ett DJ-kollektiv som körde. Just den delen av fotbollens utveckling är svårgreppad när man dödar eventuell stämning och inte litar på arenan. Man vill väl ha det ljud som finns på läktaren, eller? Okej att man kör en artist i pausen likt The Hives men DJ:ifieringen av fotboll är för deppig.
****
Zlatan Ibrahimovic blev avtackad tio minuter efter slutsignalen och det var fint att se en hel rad bildad av de förbundskaptenerna och ledarna som jobbat med honom stå på ena sidan och dagens landslag på andra sidan. Saknade dock Janne Andersson? Väl på plats fick han en inramad tröja med 122 på ryggen av ordförande Fredrik Reinfeldt och generalsekreterare Andrea Möllerberg.
Zlatan talade till publiken efter det och sa att det var märkbart att publiken saknat honom, och även på planen. Han tackade sedan publiken för att de gjort det möjligt att göra det han gjort i den svenska landslagströjan.
Han uppmanade alla att drömma stort och om man inte kunde det skulle man luta sig mot hans resa där han för 25 år sedan lovade att bli den bäste någonsin, och nu kunde säga att han blev den bästa av alla. Sedan avslutade han med: "Varsågod, Sverige. Jag älskar er."
Det var givetvis härligt att Zlatan Ibrahimovic blev avtackad och publiken slöt upp, men det var en ganska tam avtackning totalt sett. Om den störste av alla tackas av på detta sätt är det inte direkt att ribban är lagd på någon högra höjd.