Fotbollskanalen har kommit över Lars-Christer Olssons öppna brev för att ta upp kampen med valberedningens förslag Fredrik Reinfeldt på årsmötet 25 mars. Utöver de två finns utmanarna Caroline Waldheim och Jens T Andersson.
I brevet går den 73-årige veteranen, som varit allt från Uefa-vd till Sef-ordförande och generalsekreterare för SvFF till angrepp mot både valberedningen och Göteborgs-motionen som vill ha del av Sef:s pengar. Tanken med motionen är att breddklubbar ska få 120 miljoner årligen av de medel som i dag går till elitklubbarna på herrsidan.
Dessutom förklarar Olsson hur han ska ena svensk fotboll. Nedan kan du läsa brevet i dess helhet.
***
Distrikt och röstberättigade föreningar i Svenska Fotbollförbundet
Ni har kanske nåtts av beskedet att jag har för avsikt att stå kvar som kandidat till ordförandeposten i förbundet fram till förbundsmötet den 25 mars. Jag har talat med de som nominerat mig och stött min kandidatur och de har bett mig ställa upp. Jag både delar deras uppfattning om situationen i svensk fotboll och anser att jag har en skyldighet att fullfölja det jag har lovat.
Jag skriver det här brevet till er för att ni skall veta vad jag står för och hur jag ser på dagens situation i fotbollen. Om ni har några frågor ni vill diskutera eller synpunkter ni vill föra fram så står jag naturligtvis till ert förfogande.
Det finns en risk att det här brevet blir lite långt men jag hoppas att det kan vara så pass intressant att ni tar er igenom det.
Lite rörig tid
Den senaste tiden kan säkert ha upplevts som lite rörig och huvuddelen av den röran får kanske hänföras till valberedningens sätt att driva processen inför ordförandevalet, med motstridig information som florerat och oklar hantering av de olika kandidaterna.
Jag har naturligtvis full respekt för valberedningens stadgemässiga rättigheter och skyldigheter och förstår att uppdraget kan vara svårt men jag menar nog att processen kunde varit mer stringent.
Det som upplevts som rörigt är inget som behöver påverka fotbollsrörelsen framöver och jag har förstått på de kontakter jag har i rörelsen att det pågår en diskussion om detta just nu.
Internationellt
Jag börjar med några kommentarer om läget i den internationella fotbollen för att sedan gå in på hur jag ser på den inhemska. Skälet till att jag tar ett par internationella frågor är att det inte är så många svenska fotbollsledare som egentligen har koll på hur stor inverkan de egentligen har på vår egen verksamhet.
Just nu pågår det äntligen en stark expansion av dam- och flickfotbollen i Europa. Utvecklingen drivs av att storklubbarna har bestämt sig för att satsa på professionell damfotboll. Om vi inte hänger med på den vågen finns stor risk att vi blir akterseglade. Utvecklingen går fort och vi har distrikt som har rapporterat att dam- och flickverksamheten minskar. Nu är inte rätt tid för dam- och flickfotbollen att minska.
Från och med säsongen 2024/25 beräknas intäkterna för UEFA:s klubbtävlingar på herrsidan nå mellan 40-50 miljarder svenska kronor per år och det kommer att sätta förutsättningarna för utvecklingen åtminstone till 2030. En del av de här pengarna måste investeras i damfotbollen.
En del av de pengarna måste även gå till de klubbar på herrsidan som inte kvalar in till UEFA:s tävlingar och UEFA skall ta beslut om den här fördelningen redan under den kommande sommaren. Vi måste vara med och påverka där.
Även intäkterna för landslagsfotbollen förväntas att öka och eftersom det numera är UEFA som exploaterar nationernas medierättigheter måste vi bevaka hur den här fördelningen sker.
Jag tror att nationsförbunden och de nationella ligorna måste mobiliseras inför de viktiga besluten och för att hålla de europeiska storklubbarna stången. De nordiska förbunden kan spela en betydande roll här.
Dagens situation i den svenska fotbollen
Det här är naturligtvis ett stort ämne att behandla här så jag skall enbart hålla mig till några axplock.
Det finns en oro i svensk fotboll just nu och jag tänkte låta den sk ”Göteborgsmotionen” tjäna som exempel på den oron. Det är väl egentligen inte texten i själva motionen som skapat oro, utan den lobbyverksamhet som pågår runt motionen där det spekuleras kring olika åtgärder som skulle kunna följa.
Jag kan förstå att de distriktsstyrelser som nu förbereder sina årsmöten, känner en oro för hur diskussionen kommer att bli på deras möten.
Föreningarna som spelar i de lägre förbundsserierna har kastat ut ett rop på hjälp. Förbundsstyrelsen tar deras rop på allvar och har tillsatt en arbetsgrupp som fått i uppdrag att omgående börja arbeta med frågorna.
Den klart dominerande frågan som föreningarna formulerar är att serieverksamheten de deltar i inte korrelerar med de ekonomiska förutsättningarna som de i praktiken blir utsatta för. Därför tvingas många föreningar att tacka nej till avancemang i seriepyramiden eller att ta ekonomiska risker som de förmodligen kommer att drabbas av längre fram i tiden. Denna situation är inte hållbar.
Arbetsgruppen har letat åtgärder som omedelbart kan sättas in som hjälp åt föreningarna och har föreslagit omedelbara förändringar i ersättningen för föreningarnas egna resor samtidigt som man skall se över kostnaderna för domarnas resor. Dessa åtgärder sätts in redan i årets säsong men de löser inte de långsiktiga problemen.
Det finns fler åtgärder som arbetsgruppen skall arbeta med men det ingår inte i gruppens direktiv att de skall se över tävlingsverksamheten.
Jag förstår inte hur man skall kunna finna hållbara och långsiktiga lösningar på den här problematiken utan att se över tävlingsverksamheten. Därför föreslår jag att arbetsgruppens uppdrag skall utvidgas med den uppgiften och det är bråttom med aktivitet.
”Göteborgsmotionens” förslag att beskatta lyckosamma satsningar i svensk fotboll till förmån för en omfördelning av de ekonomiska resurserna är inte svaret på den här problematiken. Varje del i den svenska fotbollen måste organiseras så att den kan bära sina egna kostnader med antingen sina egna intäkter eller med medel som förbundet kanaliserar från sina intäkter till särskilda ändamål som kan ha långsiktig effekt.
Därför blir förbundets förmåga att generera goda intäkter en prioriterad fråga som måste sättas högt på dagordningen.
Ekonomiskt sett är svensk fotboll väldigt beroende av dam- och herrlandslagens framgångar i de internationella tävlingarna. Om herrlandslaget nu inte skulle kvala in till EM kan det få betydande inverkan på förbundets möjligheter att bedriva verksamheten.
Men det är inte enbart den omedelbara ekonomin som påverkas av framgångarna utan även konkurrensen om utövarna, talangerna som vi måste få fram.
Här har vi ett bra exempel på ett bra projekt där svensk fotboll kraftsamlat under parollen ”Spelarutbildning en helhet – 1.0 och 2.0”. Hela rörelsen, från bredd till elit, har varit involverad i att bygga förutsättningarna för en inkluderande och spetsig utvecklingsmodell som kan ge alla som vill chansen att spela fotboll, samtidigt som vi också kan vaska fram nya landslagsspelare och i det senare projektet har tonvikten lagts på tränarsidan.
Detta har sedan kompletterats med t ex SEF:s kraftfulla utbyggnad av sin akademiverksamhet genom bl a ett nytt och krävande certifieringssystem så att man kan nå yttersta internationella kvalitet. I detta arbete har SEF även haft dialog med såväl EFD som Ettanklubbarna för att se i vilken omfattning även de kan ta del av den här utvecklingen.
Än har vi inte nått ifatt våra internationella konkurrenter på herrsidan när det gäller att få fram de bästa talangerna men med den här gemensamma satsningen skall vi snart vara ifatt.
Situationen i svensk fotboll är alltså inte bara orolig och svart. Det finns mycket bra verksamhet och vi måste bli bra på att utnyttja möjligheterna. Vi får inte låta oss luras in i snabba lösningar som riskerar att bli kontraproduktiva, däremot måste vi lära oss att kunna ta snabba beslut när omgivningen så kräver.
Detta kräver en samordnad svensk fotboll och vi har haft en lång period av ”borgfred” i rörelsen, det finns ingen anledning att ändra på det nu. Jag kan inte påminna mig en enda allvarlig intern konflikt i svensk fotboll under min period som ordförande i SEF så jag ser ingen anledning till att bredd skall ställas mot elit nu heller.
Går fotbollen i takt?
Kanske inte.
För drygt 10 år sedan började SvFF och SEF diskutera hur vi skulle kunna effektivisera verksamheten och fördela uppgifterna mellan oss på ett bättre sätt. Allt detta under Karl-Eriks paroll – ”Vi skall vilja varandras bästa”. Sedan följde ett liknande upplägg mellan EFD och SvFF.
Det här visade sig bli ett verkligt framgångsrecept.
Vi bestämde oss för ett upplägg där var och en tar sina kostnader mot att var och en också fick möjlighet att exploatera sina egna tillgångar. Det gav t ex möjligheter att knyta nya kommersiella partners till verksamheten.
En av lärdomarna vi drog i SEF var att det var nödvändigt med ett perspektivskifte på verksamheten. Istället för att stå på mittcirkeln och betrakta världen var det viktigt att se på vår egen verksamhet utifrån och förstå hur omvärlden uppfattade oss. En sak vi lärde oss ganska snabbt var att kommersiella intäkter får man inte, man förtjänar dem. Man förtjänar dem genom att ha motprestationer till sina partners som de bedömer tillräckligt värdefulla för att betala för dem.
Under den här perioden har SEF tredubblat intäkterna till sina uppdragsgivare, medlemsföreningarna, och den här utvecklingen har inneburit en betydande förbättring av fotbollens gemensamma resurser. Det var precis det vi ville åstadkomma med överenskommelsen mellan SvFF och SEF.
En annan följd av perspektivskiftet var att SEF inkluderade supporterperspektivet i verksamheten. Många av idéerna vaskades fram i informella möten på ett kafé i Malmö mellan mig själv, Karl-Erik och Tony Ernst som då var ordförande i supporterunionen. Sedan har projektet förfinats under Mats Enquists ledning och nu rullas vårt SLO-arbete ut över hela Europa i samverkan med UEFA och de nationella ligorna.
Det är kanske dags för ett perspektivskifte på förbundsverksamheten också?
Under den gångna hösten och vintern har det blivit uppenbart att kommunikationen mellan distrikten och delar av förbundskansliet inte har fungerat tillfredställande.
Det kan naturligtvis bero på flera orsaker och bör analyseras. Till en början bör man väl slå fast hur förhållandena verkligen är och vad som behöver göras.
Det är viktigt att klart definiera hur arbetet mellan distrikt och förbundskansli skall fördelas och genomföras. Sommarens ordförandekonferens blir en viktig station för sådana diskussioner och även de resonemang som gäller övriga orosmoln så att de eventuella frågor som rör tävlingsverksamheten kan komma upp för avgörande redan på höstens Representantskap.
Några utmaningar
En stor utmaning är anläggningsfrågorna. De ser visserligen olika ut i olika delar av landet men är ändå helt avgörande för hur vi skall kunna ta emot alla som vill spela fotboll och för oss att spela vår roll i det svenska samhället.
Jag vet att många andra idrotter står inför samma problem. Därför menar jag att vi måste ta initiativ till samverkan mellan alla idrotter och tillsammans med RF sätta tryck på de politiska beslutsfattarna på både lokal, regional och riksnivå.
Föreningsutveckling är ett viktigt redskap för att kunna möta de krav som våra medlemsföreningar har, t ex adressera de farhågor som föreningarna i de lägre förbundsserierna står inför. Men föreningsutveckling är ett långsiktigt projekt och kommer inte att lösa problemen de närmaste åren.
Ledarrekrytering ingår väl i föreningsutvecklingen och är också en aktivitet som förbundet kan engagera sig i genom att rikta resurser som kan komma distrikt och föreningar till del. En ökning av kvinnliga ledare står högt på listan.
Lyckosamma projekt inom de här områdena kommer att avgöra hur bra vi kan utveckla svensk fotboll och vilken roll vi kommer att kunna spela i framtiden.
Låt oss se verkligheten som den ser ut.
Det är huvudsakligen distrikten som kan driva anläggningsutvecklingen, ledarutvecklingen och föreningsutvecklingen på regional och lokal nivå och jag skulle önska att RF:s DF och vi tillsammans skulle kunna driva en gemensam en idrottspolitisk linje mot beslutsfattarna för alla våra ungdomars bästa. Kanske med samma glöd som det gjordes under de expansiva 70- och 80-talen?
Vad kan jag då bidra med i den här situationen?
Det korta svaret på den frågan är väl, att jag sysslat med renovering och utveckling av fotbollsorganisationer under så gott som hela min yrkeskarriär. Det gäller organisationer från distriktsverksamhet i Sverige till de högsta europeiska organisationerna.
Ni kan själva bedöma om renoveringarna varit lyckosamma och om ni tror att den kunskapen kan komma till nytta nu så är jag beredd att göra det jobbet för svensk fotboll under de kommande åren.
En del har frågat varför jag ställer upp nu efter alla dessa år i fotbollens tjänst. Jo, jag ser ju att det finns en oro som sprider sig i den rörelse som jag disponerat det mesta av min tid och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag tror att man måste mota den oron i grind och jag ser också att det är viktigt att en ny generation ledare succesivt skolas in i verksamheten under en övergångsperiod. Det brådskar med den rekryteringen så att inte alltför stor erfarenhet går förlorad.
Med vänlig hälsning
Lars-Christer Olsson
Fotbollsarbetare.