Spelade trots brutet revben - togs ut i Blågult en gång: "Borde fått en assist också"

Fotbollskanalen har listat och hört av sig till spelare som bara har gjort en match i landslagströjan. Hur gick det till? Varför blev det inte fler? Vad hände sedan? En augustikväll 1997 skulle Mattias Thylander få sin chans - men vi tar det från början.

Mattias Thylander, uppvuxen i Höllviken utanför Trelleborg, gjorde A-lagsdebut i Malmö FF säsongen 1994 och blev snabbt ordinarie i Rolf Zetterlunds startelva. Karriären tog fart och 1997 skulle bli Thylanders säsong - efter lite om och med.

- Det är en del humor inblandat i det här men inför den säsongen var jag nere i Österrike och åkte skidor, fast vi inte fick, och lyckades bryta revbenet. Då vågade jag inte säga någonting till varken sjukgymnast eller tränare, så jag sprang och höll en arm utåt för att inte få någon tackling på den sidan. Det var inte så jävla bra gjort av mig kanske, säger han för Fotbollskanalen.

Trots brutet revben presterade Thylander när det gällde som allra mest - när den dåvarande landslagstränaren Tommy Svensson satt på läktaren.

- Det gick riktigt bra de fem första allsvenska omgångarna. Så bra att jag fick priset som matchens lirare alla fem inledande matcher, där Tommy (Svensson) var och såg någon match.

Och den 6 augusti var det dags. Sverige skulle möta Litauen i en landskamp, på Thylanders egna hemmaplan.

- Om jag inte minns fel så var det något återbud på den här matchen så jag fick hoppa in och det passade ju väldigt bra. I och med att matchen spelades på Malmö Stadion, berättar Thylander och fortsätter:

- Jag spelade större delar av andra halvlek samtidigt som vi vann med 1-0. Det kändes jättebra. Jag borde fått en assist också, men Martin Dahlin missade på mitt inspel. Kanske inte den starten på ett fotbollsår man önskar men det blev bra till slut.

- Och sen var jag med i truppen hela året och det kändes bra. Jag var nära att hoppa in i en match mot Vitryssland men det blev inget. Sedan tackade vi av Tommy och efter det skulle vi ha en vinterturnering i Jamaica, som jag blev kallad till, men dum som jag var så tränade jag så mycket att jag fick problem med mitt knä. Lite överambitiöst, helt enkelt. Sedan blev det inte så mycket mer eftersom jag drogs av skador i fem år.

Så skador satte stopp för en lovande landslagskarriär?
- Haha, det var skadorna. Jag var med hela året i truppen och var tilltänkt att bli ersättare till Roland Nilsson på högerbacken. Skadorna under vinteruppehållet ledde till en knäoperation, vilket i sig ledde till stressfraktur och så höll jag på i fem år. Det var synd. Misstaget var att jag inte tog ledigt när jag verkligen var ledig. Jag ville lite för mycket.

Blev du förvånad att du fick chansen den gången?
- Absolut. Men det är klart att jag blev jätteglad. Det var kul eftersom de flesta som var med i VM 94 var kvar och att få ha Tommy Svensson som tränare, som jag tyckte var en extremt bra ledare. Väldigt duktig, stark och behövde inte säga så mycket - alla visste vem som bestämde ändå.

Kom det inte fler chanser?
- Jag tyckte aldrig att jag var riktigt så bra som efter det. Jo, kanske 2007... Då körde vi extremt tung styrketräning och kände att jag fick hyfsad koll på knät inför det året. Men annars var det sådär.