Bosse Karlsson, 68, avgår som domarbas. Anledningen är att han anklagas för att ha sextrakasserat en 30 år yngre kollega.
- De uppgifter som framkommit gör det omöjligt för mig att fortsätta mitt uppdrag som Domarkommitténs ordförande. Jag har därför meddelat Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att jag lämnar mitt uppdrag med omedelbar verkan. Mitt uppdrag bygger på förtroende, det förtroendet är i och med dessa anklagelser - även om det är 21 år gammalt - så pass skadat att den bästa lösningen för svensk fotboll är att jag träder tillbaka. Jag har inget minne av händelsen och kan därför inte kommentera den, säger Bosse Karlsson till Fotbollskanalen.
Karin Thorbjörn, idag 41 år, år är en före detta elitfotbollsspelare och elitdomare. Hon spelade i Öxabäck/Mark i allsvenskan och i olika ungdomslandslag innan hon slet av korsbandet.
Då började hon som domare och gjorde en kometkarriär. Men den fick ett snabbt slut efter allsvenska upptaktsträffen 1996. Thorbjörn ger i ett Facebook-inlägg exempel på "skamliga förslag, alldeles för långa och många kramar och klappar på stjärten".
- Jag var med på en upptaktsträff för herrallsvenskan som på den tiden var på en Ålandsfärja. Jag tror att vi bara två tjejer på den kryssningen och sedan var det ett antal hundra män, säger hon.
- Bosse Karlsson var ju också med då. Det dracks en del alkohol. Under kvällen sades det saker som jag tycker är omdömeslöst att säga till en 30 år yngre tjej som dömde fotboll. Att genom maktposition försöka att ta på något som man normalt inte skulle fått när det handlar om relationer. Den kvällen blev det jättejobbigt. Han sa att han var kär i mig, att han ville ha mig och den typen av kommentarer.
Hur reagerade du?
- Det var chockartat. Det var inte på det sättet det hade sett ut innan utan jag hade känt mig uppskattad utifrån att jag var duktig. Nu blev det helt plötsligt att jag kommer ihåg att allt vändes upp och ner. Plötsligt visste jag inte vad som stod för vad, om det var så att han faktiskt tyckte att jag var en bra domare eller om det bara var smicker. Som 20-åring tyckte jag att det var väldigt jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle avvisa en person i den ställningen utan att på något sätt förolämpa vederbörande.
- Även om jag var en ganska mogen 20-åring så hade man ju inte varit i sådana situationer. Jag var väldigt rädd för att jag skulle råka illa ut. Jag tänkte att om jag hade sagt något som var jag rädd att det skulle vänts emot mig. Jag kände mig liten. Då var han domaransvarig på SvFF, högst ansvarig för domarna.
Varför sa du inget där och då?
- Det var ju folk runt omkring så folk såg och det viskades till mig. Där och då försökte jag nog bara skratta bort det, det var så man försökte hantera det, att man försökte ta det med en klackspark. Men jag tyckte att det var jättejobbigt.
- Det var fyra elitdomare som var med och som jag hade lärt känna lite med tanke på mitt eget dömande. Så jag gick till någon där och sa att snälla kan du inte bara hålla honom ifrån mig för det känns jättejobbigt. Då frågade de vad som hänt och då sa jag att han sagt så att jag tyckte det var jobbigt.
Hände det något mer efter ålandskryssningen?
- Nej det var det tillfället… men för mig fick det stora konsekvenser, vederbörandes fru var också aktiv inom fotbollsförbundet och jag jobbade senare inom ett projekt som var i samarbete med SvFF för att styrka damfotbollen mellan 2000-2003. Man stötte på de här personerna i olika sammanhang, men jag stötte aldrig på honom i ett sammanhang där det fanns utrymme för honom att komma så nära mig, jag såg till att jag aldrig någonsin var ensam med honom. Det var jag jättenoga med. Jag fick blickar, leenden och så och med den bakgrunden så förstod jag vad det handlade om. Men det var inget som någon annan kunde tolka in, säger Karin Thorbjörn och berättar att hon nyligen påmints av sin mamma att hon uttryckt obehag inför att träffa Bosse Karlsson.
Var det svårt att ta beslutet att sluta?
- På sommaren skulle jag gå elitdomarutbildningen. Jag pratade med min mamma häromdagen och frågade om hon kom ihåg och hon sa att hon kom ihåg att jag var jätterädd att han skulle vara på den utbildningen. Att han skulle söka sig till sammanhang där jag fanns. Så jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Jag ville undvika alla möjliga tänkbara situationer där jag skulle kunna försättas i den här situationen igen. Och det går ju inte riktigt. Det var väl där någonstans som jag förstod… min dröm och mitt mål var att döma ett VM och jag vet att jag hade gjort det, säger Thorbjörn och berättar om hur hon trots sin talang som domare plötsligt blev osäker på hur hon skulle kunna veta att hon fick döma på rätt grunder, och inte för att Bosse Karlsson var intresserad av henne. Till slut använde hon en sjukdom som ursäkt för att helt lämna dömandet.
- Jag fick en hjärnhinneinflammation och då valde jag att använda det som anledningen till att jag slutade.
Du hade en dröm om att döma ett VM men det blev inte så - hur tänker du på det i dag?
- På ett sätt tänker jag att han är långt ifrån unik om man ser till alla berättelser som har kommit fram de senaste veckorna, men jag blir ledsen och beklämd. Det var mitt eget val så klart, jag kunde ha fortsatt och krigat på, men jag drivs så mycket av lust och att känna att jag lyckas på grund av det jag presterar. Men svaret på din fråga: jag blir ledsen över det jag blev utsatt för och att det är så himla vanligt förekommande bland män med makt att försöka… alltså 30 års åldersskillnad och i en beroendeställning, det är så otroligt omdömeslöst.
Varför valde du att inte ta det vidare eller att inte säga något till antingen honom eller till någon annan?
- Jag var ung. 20 år sedan. Det var inte jättevanligt att man pratade om det. Och jag kan nog fortfarande känna att vem hade man trott på i en sådan situation? Hur hade det påverkat? Jag tror inte att fotbollsrörelsen för 20 år sedan hade varit mogen för att ta hand om sådant. Jag tror inte ens att jag tänkte tanken på att säga det till någon eller att reagera på det. Det var bara så det var och min uppgift var väl att hålla mig därifrån så att jag slapp att hamna i situationer, det var det som var min strategi, att försöka hålla mig undan.
Varför väljer du att berätta om det nu?
- Det är så många som berättar så mycket just nu så från min sida var det bara att dela med mig kring ett exempel på en händelse som har påverkat mig mycket och som jag känner mig ledsen över. Och som är ytterligare ett exempel i raden av alla exempel som har tagits upp. När allt det här drogs igång så drog det igång saker hos mig också där man började att skrapa upp saker som hänt tidigare
- Så det var väl mer när andra började att berätta så insåg man mer att det var ju verkligen precis det där jag var med om, och nu känns det som att det har gått så lång tid att man på ett annat sätt kan prata om något utan att hamna i situationer utan att man på något sätt kan ha någon vinning på att göra det eller så. Mitt syfte är att debatten fortsätter och att man kan prata mer om strukturerna.
- Hur man tar om hand, försöka hjälpa och stärka någon som eventuellt skulle vara i en liknande situation nu, att våga prata om det direkt i stället för att som då inte våga eller inte tro. Skulle någon 20-åring bli utsatt för det nu så kanske man har läst om det, att man har fått till sig en annan typ av information som faktiskt gör att man vågar stå upp. Så syftet är att dela med mig om vad jag råkade ut för, fortsätta belysa frågan för att ge andra möjligheten att våga. Det handlar om att försöka få till någon förändring kring strukturer.