På TV4 sedan: 2006
Bästa TV4-minne: Det finns mängder av enskilda matcher, sändningar och resor som är minnesvärda. Men högst på listan hamnar nog ändå min mästerskapsdebut, när jag åkte till Sydafrika en sommarvecka 2010.
Paraguay, Nya Zeeland, Schweiz och Honduras. Fyra nationer, två matcher, noll mål. Skönt då att matchen Nigeria-Sydkorea åtminstone levererade turneringens öppet-mål-miss, när Lars Lagerbäck blev utslagen med sitt Nigeria.
Folk frågade mig när jag kom hem hur det hade varit i Sydafrika. Jag såg och upplevde nästan uteslutande diverse flygplatser, hotell, fotbollsarenor och presstält. Men det var en bra, och lärorik, vecka.
Bästa fotbollsminne: Jag är sedan barndomen svag för ett visst brittiskt lag som oftast uppträder i blått. Det laget spelade den 13:e maj 1998 en Cupvinnarcupfinal (åh, fina gamla Cupvinnarcupen …) på Råsunda. En viss Gianfranco Zola byttes in i 71:a minuten och gjorde med sin andra bolltouch det enda målet, framför nationalarenans norra läktare, som var fylld av ditresta fans. Att vara en av drygt 30.000 åskådarna på matchen är ett fint minne i sig, men även timmarna innan, när horder av blåklädda och i vissa fall något överförfriskade supportrar tog över Stockholm city. Hela Kungsgatan var packad av skålande och skrålande folk. Fint promenadstråk för en tonårig fotbollsromantiker.
Favoritspelare: Zinedine Zidane. Jag är lite för ung för att med full förståelse ha upplevt världens hittills förmodligen bästa spelare, Diego Maradona, så mitt val, i tuff konkurrens med sköningen Claudio Caniggia, faller här på Zizou. Förälskelsen till denne fullkomligt formidable fransmän inleddes, såklart, under tiden i Serie A. Tekniken, kraften och den ofta uppvisade, mig tilltalande, butterheten i ljuvlig symbios.
Att vomera ena sekunden och stänka in en straff bakom David James i EM04 i nästa sekund … man måste ju bara älska en sådan man. Och målen i VM-finalen mot Brasilien ...
Att Zidane dessutom avslutade sin landslagskarriär på yppersta rockstjärnevis stör mig inte nämnvärt. Är det fel att skalla en motståndare i bröstkorgen? Ja, det är klart att det är. Har man evig absolution efter att ha gjort DET målet mot Bayer Leverkusen i en Champions League-final? Ja, man har nog det.
Zidane. Suverän.