Under söndagen meddelade Bayern München att den tyske anfallslegendaren Gerd Müller har gått bort vid 75 års ålder. Müller, som firade stora framgångar i såväl Bayern München som det västtyska landslaget på 1960- och 70-talet, led av Alzheimers sjukdom under sina sex sista år i livet.
När Fotbollskanalen når Björn Andersson, som spelade med Müller i Bayern 1974-1977 och jobbade med Müller i klubben under många år efter spelarkarriären, är han nedstämd med anledning av beskedet.
- Gerd har varit sjuk i Alzheimers i många år, så han har inte kunnat meddela sig med sin omgivning. Han har varit på behandlingshem i många år. När det är dags att gå bort vet ingen, men de gjorde vad de kunde för att han skulle få ett drägligt liv i slutet. Mot slutet kunde han varken prata eller äta själv. Men han har förgyllt fotbollsvärlden i många år, Gerd, och det var en fin kille. Han undvek offentligheten och satte sina spår genom att göra mål. Det var det som talade, säger Andersson till Fotbollskanalen.
Han fortsätter:
- Jag spelade inte så länge med honom, bara i tre år, men sedan jobbade vi ihop i FC Bayern under många år. Det är tyvärr så, livet, någon gång är det dags. Det är lite tidigt kanske vid 75, men det var en fin kille. Sedan hade han bekymmer med alkoholen efter att han lämnade FC Bayern och flyttade till USA 1979. Bayern hjälpte honom tillbaka till ett bra liv efter den perioden när de tog tillbaka honom till klubben och gav honom ett ledarjobb. Sedan stannade Gerd kvar i FC Bayern till han inte kunde jobba längre.
- Han var en vanlig människa, anspråkslös, med fel och brister liksom fina sidor. En duktig fotbollsspelare och bra medmänniska, tycker jag. Fotbollen var hans liv.
Hur var det att spela med honom?
- Han var som alla andra - krävande. Han ville ha bollarna på rätt ställe i straffområdet. Han var oerhört svår att ta bollen ifrån, kunde täcka den bra. Det var ingen dribbler eller sprinter, men han var blixtsnabb i själva starten som är viktig i fotbollen än i dag. Han var där han skulle vara för att göra mål. Det är en gåva. Han tvekade aldrig - han bombade. "Der Bomber" var ju hans smeknamn. Han gillade att spela fotboll, men inte att springa.
Hur var han som arbetskollega och kamrat?
- Lojal, till och med väl anspråkslös kanske. Gerd var inte den som ville höras eller synas och han gjorde inget stort väsen av sig. Han ville titta på fotboll och förmedla det han ville lära ut. Han var en praktiker helt enkelt och visade på plan vad han ville göra.
Tidigare svenske spelaren Conny Torstensson, 71, spelade också ihop med Müller i Bayern München mellan 1973 och 1977. Han minns en otrolig fotbollsspelare.
- Han var ihop med Franz (Beckenbauer) som Messi och Ronaldo i dag. Han hade varit i Bayern i sju-åtta år när jag kom dit och spelade egentligen inte elitfotboll någon annanstans än i Bayern München. Han var en otroligt duktig fotbollsspelare. Han hade en otrolig tajming i sina rörelser och det var ingen tillfällighet att han gjorde så mycket mål. Det var inte hans fysiska storlek och liknande. Han var kvick de första meterna, men det var tajmingen kring hur han skulle röra sig som var hans storhet. Han var otroligt snabb där och då kunde vi andra hitta honom med passningar.
Torstensson, som inte umigcks särskilt mycket med Müller utanför planen, träffade inte sin tidigare lagkamrat vid så många tillfällen efter karriären.
- Under sista året (i Bayern München) bodde vi bara 200-300 meter från varandra och våra döttrar gick på samma lekis, men det var inte så att vi fikade och gick till varandra. Det är ett arbete och det är få arbetskompisar man umgås med på fritiden. Jag kan tänka mig att det var i samband med att Sepp Maier fyllde 70 år för sju år sedan som han (Müller) var med och då hade han redan börjat att tappa. Vi träffades ju kanske en, två eller tre gånger vart tionde år och i och med att han redan hade fått Alzheimers var inte jag först på minneslistan, säger Torstensson.
Hur var han som människa?
- Han var lågmäld. Väldigt. Han var aldrig någon som tog strid för någonting och han var heller inte något lagkaptensämne, utan den som följde strömmen på så sätt. Det behövs sådana spelare också. Franz och han kompletterade därmed varandra otroligt bra. Jag tror inte att de umgicks speciellt mycket på fritiden, men vi tillbringade väldigt mycket tid med FC Bayern. Det fanns nog en väldig respekt för varandra och vänskap de emellan.
Vad har han betytt för Bayern München och tysk fotboll?
- Han har betytt otroligt mycket. Bayren var ju inte förstalag när Bundesliga startade, men sedan kom Gerd och Franz fram som 20-åringar och de var ju med i den eran, som jag tack och lov fick vara med på i slutet. Bayern vann Bundesliga, Cupvinnarcupen och Europacupen flera gånger. Det är klart att Franz, Sepp och Gerd var de tongivande i de framgångarna. Han har betytt oerhört mycket. Det var ju där Bayern grundade sin storhet, säger Torstensson och fortsätter:
- Sedan har man byggt upp det ytterligare ett steg i jämnhet under de senaste 10-15 åren, men det är inte lika lätt att vara bäst i Europa för det. I tysk fotboll är de helt outstanding för tillfället. Att vinna titlar är en sak, men att skapa en affärskultur och ekonomi runt hela klubben är fantastiskt. Man hör att Barcelona, Real Madrid och andra klubbar sliter med otroliga skulder, men Bayern lever på ett helt annat sätt.
Nils-Eric Johansson spelade för Bayern Münchens reservlag mellan 1998 och 2000 när Müller hade en tränarroll i laget.
- Det är fruktansvärt. Han var min assisterande tränare i reservlaget när jag var i Bayern München. Väldigt tråkigt - han var en fantastisk karaktär, säger Johansson.
Hur var han som människa?
- Han var ganska tystlåten faktiskt. Han kom tillbaka till Bayern efter några tuffa år i USA när Bayern tog hand om honom. Han hade ju haft alkoholproblem tidigare. Han fick gå runt lite som en karaktär på träningsanläggningen och var inskriven som assisterande tränare i andralaget. Jag hade inget personligt förhållande till honom, men jag vet vad han betydde för tyskarna och Bayern München.
- Han höll ofta i anfallsövningarna och jag var inte med så mycket där. Glimten i ögat hade han - man kunde skämta och skratta med honom. Det var en person med väldigt stor respekt i och runt omkring München och Tyskland.
Hur tror du fotbollsvärlden kommer minnas honom?
- Han är känd för att vara björnen bland alla hästar, som de sa. Tränarna ville ha stora och fysiska spelare, så var han liten, kort och trubbig. Men en fantastisk målskytt. Han kommer nog bli ihågkommen som en av de stora, det tror jag.