Rebecka Blomqvist var del av den svenska VM-truppen som bärgade en bronsmedalj under sommarens mästerskap. Inför avresa till Australien och Nya Zeeland kom beskedet att den svenska anfallaren förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg.
Det var inte alltid helt säkert - men denna säsong skulle bli annorlunda än de tidigare säsongerna hon spelat med den tyska giganten. 26-åringen skulle få mer speltid och förutsättningarna skulle vara andra.
Sen hände det som inte fick hända. I den tyska cupen var olyckan framme och Blomqvist drog sitt korsband. Nu berättar hon för första gången om skadan.
- Jag kom tillbaka från EM och det kändes bra med Wolfsburg också. Jag var taggad på att komma tillbaka och hoppades på mer speltid och allt sånt där, men samtidigt försöker jag vända det till att jag i stället har det i ryggen nu när jag in i rehaben. Jag har ändå känt den bra känslan och strävar efter den nu i stället för att tänka att det är negativt. Men det är klart det aldrig finns någon bra tidpunkt för något sånt här, säger hon till Fotbollskanalen.
Hur svårt är det att vända det till något positivt?
- Jag måste ändå säga med tanke på hur jag känt själv i det hela och vilka människor jag har runt mig. Någonstans låter det enklare än vad det är, men vad kan jag kontrollera och ska jag välja att se allt negativt kan jag det, men jag vill inte det. Jag försöker se det positiva även om det så klart kommer att komma stunder då saker inte är så positivt, det förstår jag och accepterar. I grunden känner jag mig positiv och det tror jag hjälper mig nu också.
Du får det att låta väldigt enkelt.
- Ja, och det är inte meningen men jag tror att det hjälper mig i min process. Det är inte kul och det är en av de längsta skadorna man kan ha, samtidigt har jag någonting att ta på och förhålla mig till. Jag vet att det kommer att bli tufft, men jag försöker att må så bra som möjligt utanför det också. Jag känner att veckorna har gått bra.
På TV-bilderna som kablades ut kunde man se Blomqvist vinka mot bänken för hjälp, nästintill direkt efter skadehändelsen.
- Jag låg där och läkaren kom in i direkt. Där och då sa jag till honom att det här inte var bra, jag förklarade att det inte alls var bra. Då var det någon lagkamrat som sa att det skulle bli bra, men jag sa att det inte skulle bli det. Det är när man i stunden förstår att det inte kommer att bli bra, och jag sa att jag visste vad det var. Jag fick ställa in mig på att det skulle vara lång rehab.
Hon fortsätter:
- Sen har jag inte haft ont i knäet men det är klart att jag inte ville aktivera knäet och benet det första jag gjorde.
Kände du av det klassiska att det poppar till i knät?
- Jag har hört mycket kring att när det händer så vet man exakt. Men jag upplevde inte att det kände så, jag trodde att det skulle kännas annorlunda. Men jag kände att någonting hände och att kroppen inte riktigt var helt rätt ute när det hände. Jag förstod exakt att det var något sådant men det var inte så att jag kände exakt det som det pratas om.
Visste du direkt?
- Ja, jo, det gjorde jag. Det är svårt att säga eftersom jag inte varit med om det tidigare men jag kände att något hände i knäet med tanke på att jag vinkar direkt och när jag sett situationen i efterhand så visste jag nog ganska direkt att det inte var bra, men det är klart man hoppas in i det sista. Jag började nog bearbeta det redan i stunden där.
Hon fortsätter:
- De första dagarna var jobbiga. Sedan fick jag lite besök hemifrån och det hjälpte också en att komma på bra tankar.
Var det viktigt med det stödet?
- Ja, verkligen. Jag kände direkt när det hände hur tacksam jag är att jag är här på nåt sätt och att jag har de människorna jag har runt mig här.
Den svenska landslagsanfallaren menar att stödet från klubben och lagkamraterna har varit bra och att hon är tacksam över att ha stannat i Wolfsburg där hon känner en trygghet.
- Det medicinska teamet är helt fantastiskt, så jag kände ett lugnt på något sätt att de kommer ta hand om mig och hjälpa mig på alla sätt som går. Så det var skönt att känna den tryggheten och det betyder väldigt mycket. Jag tror att det är därför det har gått att landa i det så pass snabbt, jag är väldigt tacksam över att vara just här, säger Blomqvist.
Hon fortsätter:
- Jag har fått bra stöd och har människor runt mig som själv har varit med om det. Det tror jag hjälper mycket också. Man kan fråga saker varje dag, frågor som dyker upp och sånt där. Man behöver inte fundera så mycket. Man får hjälp och stöd direkt. Det har hjälpt mig mycket också.
26-åringen avslöjar även detaljer kring skadan som ännu inte varit kända. Dels att hon fortfarande väntar på en operation då ledbandet också skadats och måste läka.
- I mitt fall behöver jag vänta på operation. Mitt inre ledband behöver läka först, så då har vi valt, med hjälp av experter att det ska läka innan vi gör operationen.
Hur långt tid kan ett ledband ta för att läka?
- Det brukar ta några veckor - sen får vi se exakt när. Jag vill inte säga några datum.