Joel Qwiberg var en starkt bidragande orsak till att Brommapojkarna i fjol vann superettan och därmed säkrade en plats i allsvenskan. Ytterbacken var given i Olof Mellbergs lagbygge och det ryktades om intresse från större svenska klubbar, däribland Östersund, IFK Norrköping, IFK Göteborg och Hammarby.
Men Qwiberg valde i stället att ta flyget över Atlanten för spel i MLS och San Jose Earthquakes. Säsongen för klubben som helhet kan dock inte beskrivas på något annat sätt än som ett fiasko så här långt. Laget, med Magnus Eriksson i truppen och Mikael Stahre på bänken, ligger sist i den västra konferensen efter att bara ha vunnit tre av 24 matcher.
Joel Qwiberg å sin sida har fått vänja sig vid att värma bänken. Ytterbacken gjorde visserligen 90 minuter senast, men totalt sett har det bara blivit två framträdanden för 25-åringen. Men han ångrar inte steget.
- Nej, ångra tycker jag inte att man kan göra. Säg att jag gått till en allsvensk klubb, stukat foten på försäsongen och helt plötsligt så kanske man hamnar i en knivig sits där. Om jag inte spelar i allsvenskan då spelar jag inte heller i superettan, utan kanske i U21-serien. Då kan man nog börja ångra det, säger han till Fotbollskanalen.
- Det hade varit orealistiskt av mig om jag skulle komma hit och tro att jag skulle spela 34 matcher första säsongen. Jag ångrar absolut ingenting.
Enligt Qwiberg själv beror den skrala speltiden på flera faktorer, däribland en kortare skadeperiod.
- Det går hand i hand med hur den här ligan är uppbyggd. Jag som ytterback i den här ligan möter spelare som håller väldigt, väldigt hög klass. Man får ha sina designated players (spelare som inte räknas in under lönetaket) och de är alltid anfallare, yttrar eller kanske en tia. Vilket gör att de spelarna jag då framför allt i försvarsspelet får möta håller väldigt hög nivå. Senast mot Toronto avslutade jag matchen mot Giovinco (Sebastian) och Gregory van der Wiel. Så är det och det får man anpassa sig efter. Men jag ser ljust på framtiden, fick spela 90 minuter senast när vi gick bra och jag startar nog också i morgon (läs: i dag, mot Vancouver), säger han.
- Jag är inte en helt urusel försvarsspelare, men så mycket försvar jag fått spela här, det ska inte min spelartyp göra för att få ut maximalt.
Har det varit jobbigt att inte få spela, i kombination med att ni som lag gått dåligt?
- Det är klart att det är jobbigt att man går till jobbet och inte får vara med och spela matcher på helgen. Men jag är ganska realistisk som fotbollsspelare, kring vilken nivå jag håller, vad jag är bra på och vad jag kan. Och jag har inte varit tillräckligt bra i försvarsspelet för att vecka ut och vecka in kunna ställas mot de här spelarna. Däremot har jag hela tiden känt att det här är en liga som skulle kunna passa mig ganska bra, så fort jag kommit in i det. När jag väl har spelat har jag verkligen bidragit framåt och varit med och skapat mycket chanser, vi har haft ett lite annorlunda tryck framåt när jag spelat än tidigare.
Han förklarar att han trivs i USA – men återkommer flera gånger till beskrivningen ”annorlunda”.
- Det är väldigt annorlunda. Jag trivs väldigt bra, men det är annorlunda. Först och främst är det ju inte Danmark, Norge eller Holland man kommit till, utan det är verkligen andra sidan jorden. Sedan är det är väldigt annorlunda sett till hur MLS är som organisation jämfört med hur andra ligor fungerar. Men det är så klart inget jag inte visste om innan jag åkte hit. Men det är en stor skillnad. MLS är ett stort företag och så är min klubb San Jose en ”franchise”.
- Jag har inga problem med det. Jag är ganska öppen för det och det var också en av anledningarna till att jag hoppade på det här och valde ett alternativ som var lite längre bort och lite större kliv. Jag tycker att det finns en charm i det, att vara på ett udda ställe men ändå väldigt bra. Jag har inga problem med det alls.
Det är även stängd liga.
- Det ska vi väl vara väldigt tacksamma för i år, haha, säger han och fortsätter:
- Det finns så klart för- och nackdelar med det. Kommer man från Europa är det väldigt konstigt att det är så. Det finns alltid någonting att fajtas för i de flesta ligorna, oavsett om du är ett bottenlag eller ett topplag så finns det sällan ett ingenmansland i de här ligorna. Här skulle det vara helt omöjligt att göra på något annat sätt. Just eftersom det inte finns någon gräsrotsfotboll här. Om man tittar på Sverige så spelade Felix Beijmo division ett med mig och i dag är han i Werder Bremen. Det systemet finns inte här överhuvudtaget. Det existerar inte. Lagen som är i MLS är en sådan himla stor apparat jämfört med de som är i andraligan här.
Joel Qwiberg förklarar att det fanns flera anledningar till att han valde bort Sverige, men att det avgörande var en kombination av ett äventyr och att ligan numer håller hög klass.
- Det som lockade mig är att de var ett stort äventyr som faktiskt är sportsligt bra nu också. De offensiva spelare jag möter här hade aldrig, aldrig någonsin spelat i allsvenskan. Den stora skillnaden är att yttrarna man möter här tjänar tio miljoner och uppåt om året. De är väldigt, väldigt bra. Sedan är allsvenskan bra. I Sverige är man väldigt bra på att vara ett kollektiv. Det skulle jag inte säga att man är här riktigt.
Och han sticker heller inte under stol med att ekonomin var en faktor som spelade in.
- Det här är ingen Kalle Anka-liga längre. I morgon möter jag förmodligen Davies (Alphonso) som gått till Bayern (lämnar 1 januari 2019) för över hundra miljoner. Sedan är det ekonomiska bättre, betydligt bättre än vad jag skulle haft som första år i allsvenskan, eller vad jag någonsin skulle tjänat i allsvenskan.