I samarbete med The Guardian och medier över hela världen presenterar Fotbollskanalen VM-länderna. Nu: Belgien
Författare: Kristof Terreur, HLN Sport
”Les montres molles”, eller ”Tidens envishet”, som den heter på svenska. Det är inte vanligt att hitta bilder på kända målningar som skrämsläckare på fotbollsspelare mobiltelefoner. Men när Thomas Meunier tryckte på sin hemknapp i fjol dök ett av Salvador Dalis mest kända verk upp. ”Det är min favorit”, berättade han. ”Det är en idé om tiden. Den är surrealistisk och sticker ut från det vanliga. Kanske är det anledning till att den rör mig? Jag var redan visuellt attraherad av bilden, men jag förstår också vad han vill säga med den. Det handlar inte bara om hur den ser ut för mig”.
PSG-försvararens passion för konst sträcker sig hela vägen bak till hans barndom. Han växte upp i Saint-Ode, en liten by i Ardennes-provinsen, där han mormor – en lärarinna – lärde honom att måla. Hans fascination kommer därifrån. ”Det fanns en tid då jag ville bli serietecknare. Jag var ett stort fan av Snurre Sprätt vid den tiden av mitt liv”, förklarade han.
Det tog dock ingen kärlek från hans största passion: fotbollen. Sporten följde honom från fem års ålder, då han frågade sina föräldrar om han kunde börja spela sporten med ett lag.
”När jag hade en boll vid mina fötter var jag alltid glad”, minns han.
När någon i familjen var hemma, om det så var hans mormor, tvingades denna familjemedlem in i målet i trädgården för att agera målvakt. När Youtube slog igenom tillbringade han timmar med att upprepa finter och tricks från sina favoritspelare; Ronaldo, Rivaldo och Ronaldinho. Som supporter till Manchester United såg han även upp till David Beckham, Paul Scholes och, även om han aldrig såg honom spela, Eric Cantona.
Lokala talangscouter fick tidigt nys om hans talang. Han var, redan vid tio års ålder, för bra för Saint-Ode och flyttade till Givry. Den belgiska storklubben Standard Liege följde honom också vid tillfället och år 2004 erbjöds han ett kontrakt av klubben i deras ungdomsakademi. Han skulle dock inte stanna där länge. Två år efter ankomsten släppte de spelaren då han ansågs för dålig. Det var ett vägval i hans karriär. ”Vissa psykologiska utmaningar i min ungdom formade karaktär. Mina föräldrars skilsmässa var en sådan, och att Standard Liege släppte mig var en annan”, berättade han. ”Om du var i min ålder, helt fokuserad på fotboll, och din klubb säger att du inte är bra nog så kommer det som en chock”.
Han tog ett steg bakåt och anslöt till Vitron, en klubb i tredjedivisionen närmre sitt hem. A-lagsdebuten kom år 2009, då 18 år gammal, men fotboll var vid det laget långt ifrån professionellt från hans sida. 2009 arbetade han som brevbärare och 2010 tog han ett lagerjobb åt en bilglastillverkare. Vid den tiden tjänade han drygt 12 000 kronor i månader, men kort därpå skulle det ändras. Året därpå skrev han på för Club Brugge, en övergång som kostade klubben drygt 2 miljoner kronor, och hans liv blev aldrig igen detsamma.
Meunier kom till Brugge som en mittfältare, men omvandlades till en offensiv högerback. Den utvecklingen tog honom till toppen. Hans prestationer i klubben gav honom en plats i den belgiska truppen till EM 2016 och under mästerskapet skrev han på för PSG:
”När jag kom till PSG var det inte många som visste vem jag var. Tack vare EM var det kanske två spelare som mindes mitt namn. Thiago Motta spelade mot Belgien med Italien. Jag spelade inte ens matchen, men efter slutsignal kom jag fram och bytte tröja med honom. Han kom dock inte ens ihåg det när jag påminde honom senare. Han sa att han hade kvar en belgisk tröja från den matchen, men namnet Meunier kände han inte igen alls”, berättar han.
Som spelare för den franska huvudstadsklubben kom han i kontakt med en av sina gamla barndomsidoler vars finter han imiterade som liten, Ronaldinho.
”Han besökte klubben i fjol, jag har till och med en bild med honom. Kanske var det en av de bästa dagarna i min karriär. Det är stunder som de som gör en extra tacksam över att ha det jobb jag har, att få träffa de människor som fick mig att förälska mig i fotboll. Fem åt efter min tid i Virton spelade jag plötsligt mot Messi, Piqué och Iniesta – spelare jag sett på TV”.
Numera en etablerad fotbollsspelare har han starka åsikter om världen runt fotbollen, både i media och på läktaren. ”Det är katastrofalt. Negativiteten, kritiken, hatet som kommer från läktarna. Jag kan inte förstå hur supportrar behandlar varandra ibland. Det känns som om vi lever i stenåldern igen”, berättade han i fjol.
”Under uppvärmningen borta mot Marseille drog en man ner sina byxor och började onanera framför oss, samtidigt som han skrek glåpord. Alla runtom honom tycktes anse det vara normalt. De som stod runt honom bara skrattade, ingen sa något. För mig måste det finnas en gräns”.
Denna gräns korsades online också, där han fick ta emot flertalet hot från klubbens egna supportrar, efter att ha gillat en bild på ett Marseille-tifo. I hans ögon var det bara en oskyldig handling där han, som målarfantast, imponerades av konstverket.
”Jag är öppen för all slags konst”, berättade han.
”I gymnasiet minns jag hur vi besökte ett museum med klassen när vi gick förbi en tavla av Mark Rothko. Min reaktion var som vilken annan tonårings: ’han använder ju bara två färger, gult och grönt. Hur kommer han undan med det?’. Men min lärare tog tid att förklara för mig, att du måste känna till konstnärens förflutna och tiden han levde i. När du lägger ihop allt det runtom, det är först då du kan förstå meningen med konst. Jag letar efter känslor och uttryck i konst”.
Och när han gillar en bild tillräckligt mycket kan den mycket väl hamna som skrämsläckare på hans telefon. De är en sällsynt sort, men konstintresserade högerbackar finns i allra högsta grad.
Översättning: Christian Sundqvist