I samarbete med The Guardian och medier över hela världen presenterar Fotbollskanalen VM-länderna. Nu: VM-debutanten Island.
Författare: Sindri Sverrisson, Mogrunbladid
Hannes Halldórsson var nära på att sluta med fotboll redan som 20 år gammal. Han hade då aldrig fått någon riktig målvaktsträning, njutit lite förmycket av festlivet som student och nyligen upptäckt sin potential som filmregissör. Sommaren 2004 fick han ett nej från ett lokalt division 3-lag och inte mycket talade för den nuvarande förstemålvakten i den isländska VM-truppen.
Halldórsson växte upp i Breiðholt, en förort i ytterkanten av Reykjavik. Han tränade med en liten förening vid namn Leiknir som, likt många isländska klubbar på den tiden, visste lite om vilken specialträning en målvakt behövde. Han är en av tre landslagsspelare i den isländska truppen som föddes 1984, utan att ha växt upp med de stora inomhushallarna med utbildade tränare som givits som en av förklaringarna till isländsk fotbolls framgång under de senaste åren. Ett vanligt träningspass för honom i Leiknir kunde gå ut på att han tränade själv, genom att sparka en boll mot en vägg och sedan försöka fånga den.
Sommaren 2004 letade Halldórsson efter ett nytt lag och tog kontakt med en klubb i tredjedivisionen, Númi. Han provtränade med laget, misslyckades och fick ett tydligt nej från klubben. Istället fick han återvända till Leiknir, där han startade en match som kunde säkrat uppflyttning men tabbade sig rejält och laget misslyckades tack vare honom. Detta var ett skede i hans karriär som inte kan beskrivas som något annat än den absoluta botten.
Det var dags att göra ett val, om han skulle fortsätta eller inte. Han satte sig ner med sin far och sa att ville göra en sista satsning att åtminstone nå den isländska högstaserien. Hans pappa sågade förslaget och sa att han borde sikta ännu högre än så – mot landslaget. Spelaren sökte sig till en klubb i den andradivisionen, där han imponerade stort och tog inte bara plats i truppen utan startade också flertalet matcher. Det dröjde inte länge för än han snappades upp av topplaget Stjarnan.
År 2011 tog det ny fart på allvar för Halldórsson. Efter att han vunnit den inhemska dubbeln med KR röstades han fram som den bästa målvakten i den isländska högstaserien, vilket gav honom en plats i landslaget. Tanken var egentligen inte att han skulle spela, men med förstemålvakten avstängd och andremålvakten skadad fick han chansen i en EM-kvalmatch mot Cypern, där han höll nollan och spelade en nyckelroll.
Trots succén i ligan och landslaget tjänade Halldórsson inte tillräckligt med pengar för att helt kunna satsa på fotbollen. Efter landslagsdebuten var han tillbaka på jobbet redan några dagar efteråt, som filmregissör. En av de dokumentärer han regisserade hette ”Våra professionella fotbollsspelare”, där han besökte isländska utlandsproffs. En av dessa var Eidur Gudjohnsen, en spelare som han beundrade och senare kom att bli hans rumskamrat under landslagssamlingar. Halldórsson besökte även Emil Hallfredsson, då i Hellas Verona. Men med anledning av bristande sändningstid tvingades han klippa bort besöket, vilket gjorde honom nervös inför deras första landslagssamling ihop.
Då Lasse Lagerbäck och Heimir Hallgrímsson tog över rodret för landslaget, mot slutet av 2011, har Halldórsson varit det ohotade förstavalet. Under EM 2016 var en han ledarfigur för hela laget, som tog plats på planen och motiverade sina lagkamrater genom hela turneringen. Mellan stolparna gjorde han ett klart godkänt mästerskap och i VM-kvalet till Ryssland 2018 släppte han endast förbi fem mål på sammanlagt nio matcher.
Med sitt stora filmintresse som regissör har Halldórsson infört en ny tradition i samband med de isländska landslagssamlingarna. Två, tre nätter före varje match samlas truppen och ser en film ihop. Med sina kontakter inom filmindustrin kan truppen ibland få förhandsvisningar av filmer som ännu inte haft premiär – som när truppen såg Baltasar Kormakurs ”Everest” innan de slog Holland i Amsterdam 2015.
Sedan år 2014 har Halldórsson spelat fotboll professionellt i Norge, Holland och nu i Danmark. Han har uppnått saker som han tidigare bara kunnat drömma om i sin karriär. Men med ett VM bara veckor fram i tiden kan vi samtidigt konstatera att det bästa ännu väntar.
Översättning: Christian Sundqvist