Utdrag ur Templet i öknen: Sverige och Qatar

»Vi är inga nyttiga idioter.« Håkan Sjöstrand satt vid ett podium inne i Atens numera rätt slitna Olympiastadion. Känslan var att inte mycket hänt i arenan sedan OS i Aten 2004.

Framför Sjöstrand var ett tiotal svenska journalister utspridda på corona-avstånd. Det var en extrainkallad presskonferens i september 2021, dagen före Sveriges VM-kval mot Grekland. Landslaget jagade en plats till VM i Qatar.

Sjöstrands framträdande hade föregåtts av att förbundskapten Janne Andersson och lagkapten Victor Nilsson Lindelöf svarat på frågor av mer sportslig karaktär inför matchen. Även om förbundskaptenen försvarat planerna på att åka till Qatar på träningsläger hade han samtidigt tagit avstånd från både att VM hamnat i landet och hur migrantarbetarna hade det.

Sedan var det dags för fotbollsförbundet generalsekreterare. Håkan Sjöstrand var iklädd landslagets blåa sponsorpiké med gula ränder på ena axeln och ljusblåa på den andra. Bakom honom bredde den svenska sponsorväggen med förbundets alla partners ut sig. Utan att en enda fråga kommit gav Sjöstrand intryck av att vara en pressad man. Det blev inte bättre när han skulle hantera frågorna som kom från alla håll. Han försökte svara, ömsom med glasögonen på huvudet, ömsom med dem i handen som för att på något sätt signalera allvar.

Den spända stämningen i rummet var en bra symbol för hur frågan om Qatar påverkat svensk fotboll på senare år. Ju närmare mästerskapet kommit, desto sämre har stämningen blivit. På en fråga om han hade svensk fotboll bakom sig svarade Håkan Sjöstrand ja. Utan minsta tvekan.

Efteråt skrev jag en krönika och konstaterade att det var en minst sagt speciell presskonferens och det är nog få som upplevde att det var en av svensk fotbolls bättre stunder. Men planen låg fast, man skulle försöka åka till Qatar i januari 2022.

Under tiden på Olympiastadion i Aten var vi även på en presskonferens med Greklands förbundskapten och det gick att konstatera att Qatar-frågan inte existerade i landet. I stället handlade en av få frågor från den enda närvarande grekiska journalisten om när förbundskaptenen tänkte avgå.

Vi vände hem mot hotellet för att jobba klart. Efter bara ett par timmar hörde min kollega Martin Petersson av sig. Han var på väg att publicera en artikel som handlade om att de svenska elitklubbarna skulle stoppa träningslägret i Qatar.

Parallellt med att Håkan Sjöstrand satt och försvarade den svenska inriktningen och påstod sig ha fotbolls-Sverige i ryggen hade Svensk Elitfotboll suttit i möte. Där fick ordförande Jens T Andersson - lustigt nog landslagschef för alla landslag sedan våren 2022 - uppleva hur en enad församling gav honom i uppdrag att meddela förbundet att man inte släpper några spelare till läger i Qatar.

»Jag fick ringa Karl-Erik Nilsson och berätta att klubbarna ändrat sig, och det var inget konstigt i det. Vi har precis som alla andra tagit intryck av diskus- sionerna ju närmare VM vi kommit«, berättade Jens T Andersson.

Det hela utvecklade sig till en prestigeförlust för Håkan Sjöstrand och förbundet, som hade försökt stå stadigt i stormen från den massiva kritiken, men nu blivit överkörda. Förbundet tvingades flytta lägret till Portugal och Algarve, något man tidigare sagt var omöjligt på grund av sämre förutsättningar i form av väder och träningsplaner.

Det var uppenbart att klubbarna hade tagit intryck av sina medlemmar och supportrar, som under 2010-talet tvingat dem att sluta åka på träningsläger till Dubai och liknande problematiska ställen. För det är lätt att konstatera att Sef inte hade några problem att från 2012 släppa spelare till Sveriges åtta läger i Qatar och Abu Dhabi, varav det senaste hade ägt rum i Doha 2020.

Svängningen i den svenska debatten gick snabbt hösten 2021, och i november – elva år efter att Qatar fått VM – gjorde Sef:s 32 klubbar gemensam sak med Amnesty och gav Fifa ett rött kort. Man krävde att organisationen skulle stå upp för migrantarbetarnas rättigheter.

Att Sef en månad tidigare sålt rättigheterna för allsvenskan till The Pro Company i Dubai för spridning i Mellanöstern, och därmed fått en ny intäktskälla, gjorde man inte en lika stor sak av.

Svensk landslagsfotboll har en lång tradition av att träningsspela i Mellanöstern under vinteruppehållet efter en rad år i Thailand, Hongkong och USA. Första gången landslaget var i Abu Dhabi var 1990 med Olle Nordins landslag och 2000-talet har präglats av träningsfotboll i Saudiarabien, Syrien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Oman. Förutom att möta nationerna man besöker spelar man också mot länder som Nordkorea, Kina och Bahrain.

På frågorna om det var rätt att åka till länder av den här karaktären (läs diktaturer) handlade svaren länge om att vi inte ska blanda ihop idrott med politik. Enda gången det blåste till på allvar var i Saudiarabien 2006, när den assisterande förbundskaptenen Roland Andersson, som jobbat en del i regionen, sa att kvinnor som inte får gå på fotboll i landet »får se matchen på tv«. Kritiken i medierna blev hård och många politiker kastade sig in i debatten eftersom det var enkelt att kritisera Andersson. Men från förbundets sida var det knäpptyst.

Oftast väckte inte resorna för att spela träningsmatcher i Syrien, Abu Dhabi eller Qatar några reaktioner alls. Klart att frågor ställdes, men inte sällan kunde man höra suckande kolleger när frågorna om valet av resmål och motståndare ställdes på lägrenas presskonferenser.

Lägg till att många läsare och tittare hörde av sig med tydliga budskap till oss journalister som valde att ställa den här typen av frågor: »Stanna hemma själv, din idiot!« »Varför bojkottar inte ni journalister vinterturnén?«

Länge såg fotbollsförbundet ut att klara av att balansera sin strategi och fortsätta på den inslagna vägen. Så länge Sverige hade diplomatiska förbindelser med ett land samt handelsutbyte, och varken FN eller EU markerat mot landet, kunde Sverige spela fotboll där. Man höll helt enkelt politiken långt borta från fotbollsplanen och duckade allt som var känsligt.

Santoft hade i sin tur tagit med sig tidigare arbetskamraten Camilla Hagman från RF (och även Sisu) och gett henne en mäktig position på fotbollsförbundet som både kommunikations- och marknadschef. Tillsättningen av Hagman ledde till en hel del intern kritik mot Santoft, i bland annat Dagens Nyheter, och med Karl-Erik Nilssons redan svaga förtroende fick Santoft som 63-åring kliva av posten.

Även om Sjöstrand hade ett kortare förflutet som fot- bollsspelare på elitnivå var det en karriär i Svenska spel och Ica som öppnade för positionen som högste tjänsteman på fotbollsförbundet. Där fick han uppdraget att på många sätt transformera förbundet. De flesta var ense om att förbundet behövde moderniseras på flera plan.

Tidigare hade man haft en ordförande som deltog i alla frågor, nu ville Karl-Erik Nilsson att han och styrelsen skulle arbeta strategiskt och att ledningen skulle ta hand om det dagliga arbetet. Målet för svensk fotboll var även att Nilsson skulle försöka ta en plats internationellt, där ju Sverige blivit helt utan inflytande i tomrummet efter Lennart Johansson.

För förbundet var det av stor vikt att få in mer intäkter i och med att Friends arena blivit ett ekonomiskt sänke som hotade förbundets ekonomiska frihet. Dessutom ville man visa att svenska fotboll var en kraft att luta sig emot och att man stod för något.

Ett av dragen blev att Sjöstrand ihop med Karl-Erik Nilsson skulle styra fotbollsförbundet mot politiska ställningstaganden och aktiviteter som tidigare varit allt annat än givna. Förbundet hade året före slagit fast att:

»Svensk fotbolls strategiska mål är att stärka positionen som viktig aktör för ett integrerat Sverige och vår ställning som viktig samhällsaktör utifrån vårt uppdrag. Fotbollen är en integrerad del av det globala samhället och är den sport med flest utövare i Sverige, vi har därför en ovärderlig roll att spela vad gäller framför allt socialt och etiskt ansvarstagande.«

Under flera år med start hösten 2014 kom en rad initiativ. Allt från krav på att även de iranska damerna skulle få komma till Sverige och spela när man bjöd in Irans herrar till match, till deltagande i Pride-tåg, tal om att välkomna flyktingar och 2016 års projekt »Alla är olika – olika är bra« med syfte att stötta föreningar som arbetade med inkludering och jämlikhet. (Där fick man med storsponsorn Ica – ett inte helt obekant företag för Håkan Sjöstrand – som en av parterna.) Allt för att få genomslag och signalera att fotbollen är aktiv i flera frågor.

Därför var det kanske inte konstigt att fotbollsförbundet såg en möjlighet att visa att man agerade när man försökte påverka i Qatar-frågan. Framför allt var Karl-Erik Nilsson aktiv när han tillsammans med sina ordförandekolleger i de andra nordiska förbunden kritiserade Fifa våren 2016 och hänvisade till en i raden av Amnesty-rapporter om bristfälliga förhållandena för migrantarbetare. Nilsson förklarade i ett blogginlägg på förbundets hemsida att han sett till att rapporten nått Fifa-presidenten Gianni Infantinos närmaste man, och att Nordens fotbollsförbund gemensamt planerade ett besök i Qatar senare under året.

Karl-Erik Nilsson skrev att de nordiska förbunden skulle ta fram en kravlista till Fifa med viktiga principer som måste gälla när kommande VM-arrangörer ska utses. Han lyfte att förbundet jobbade med Riksidrottsförbundet, Sveriges olympiska kommittén och ett antal andra förbund samt med LO-rörelsen för att ta fram en gemensam position kring internationella evenemang: »När vi ser att stora internationella mästerskap förläggs i länder där de mänskliga rättigheterna både kränks och lyser med sin frånvaro så är det inte okej.«

Det är ingen överdrift att påstå att det var Byggnads som hjälpte till att få in fotbollsförbundet på spåret att påverka Qatar på plats. En nöjd Karl-Erik Nilsson uttalade sig på förbundets hemsida 2016 om att en del blivit bättre och att man med dialog både direkt med Qatar och genom Uefa och Fifa trodde sig kunna åstadkomma förändringar för gästarbetarnas levnadsvillkor.

Inte mindre nöjd var han med att ha fått in ett citat från Byggnads ordförande Johan Lindholm, som hyllade Svenska fotbollsförbundet som en föregångare inom idrotten för att de hade insett att även de måste ta sin del av ansvaret för en hållbar och mänskligare värld med schysta villkor. Även om Lindholm i dag är fortsatt positiv till att fotbollsförbundet och andra nordiska förbund på senare år har varit på plats, träffat migrantarbetare samt försökt att påverka, är Byggnads-basen kritisk till den tidigare inställningen från förbundet.

»Väljer man länder utan mänskliga fri- och rättigheter, yttrandefrihet med mera så borde man inse att man kommer att få skit och skit ska de ha, de kan göra betydligt smartare val.«, säger Lindholm och fortsätter: »Sedan processen med idrottsavtalet började var fotbollsförbundet och en del andra förbund tillsammans med oss pådrivande gentemot RF och SOK. Men jag skulle vilja säga att SvFF:s träningsläger i slavstaterna var ett tufft uppvaknande för dem. De gick från att aldrig fått kritik till att mötas av massivt motstånd och tryck för deras i längden ohållbara inställning till att länder som Qatar exploaterar migrantarbetare.«

Efter besöket i Qatar utan landslag 2016 släppte fotbollsförbundet frågan och fortsatte att åka på årliga januariturnéer till Abu Dhabi, där man ansåg att förutsättningarna var perfekta med tanke på restid, tidsomställning, faciliteter, möjliga aktiviteter för spelarna samt det pålitliga vädret. Fem år i rad bodde man härligt vid Yas Island med utsikt över en golfbana och tränade på fina anläggningar, och man lyckades få dit en rad nordiska landslag samt det ganska högprofilerade Elfenbenskusten två gånger om för att laget behövde träningsmatcher inför Afrikanska mästerskapen.

Till januariturnén 2019 fick Sverige dock problem. Förenade Arabemiraten arrangerade Asiatiska mästerskapen i januari och det var därför omöjligt att lägga det svenska lägret där. I stället bytte man spår och lägret blev flyttat till Qatar. Återigen hänvisade man till förutsättningarna i regionen.

Givetvis insåg förbundet att man riskerade kritik och hänvisade till att Amnesty lyft de framsteg Qatar gjort och att man nu på plats kunde följa upp vad som skett sedan förbundets besök 2016. Håkan Sjöstrand talade om att alla måste vara realister och förstå att det är väldigt osannolikt att VM 2022 kommer att spelas någon annanstans än i Qatar, och att man då måste göra allt för att ge migrantarbetarna bättre villkor: »Vi tror på utbyte och kritisk dialog, att det är vår bästa möjlighet att påverka och sätta press på dem som är ytterst ansvariga.«

Qatar-resan 2019 nobbades av Norges landslag som inte längre ville åka och spela matcher i landet. Finland följde med och mötte Sverige, men HJK-spelaren Riku Riski avstod från lägret av etiska skäl, vilket ledde till en intensiv finsk debatt om Qatar som resmål för landslaget.