Bronsfesten har bara börjat i Brisbane och ni följer den bäst via spelarnas sociala medier. De brukar vara generösa med att dela med sig av glädjen efter vinster. Efter att ha ordnat en VM-medalj i Australien och Nya Zeeland är de värda en rejäl fest. Utgår från att de inte håller igen, för den här typen av framgångar måste man fira.
Inför bronsmatchen talade spelare och ledare i bägge lagen om att de skulle ha den där medaljen. Hungrigast skulle vinna och inför avspark var det lätt att tro att hemmalaget skulle skölja över Sverige påhejat av närmare 50 000 åskådare på läktarna. Det blev precis tvärtom och hemmasupportrarna hoppade till när Kosovare Asllani spelade fram Stina Blackstenius i straffområdet i första minuten och hon avslutade bra i bortre hörnet, men Mackenzie Arnold var med och kunde stöta bort bollen.
Under 20 minuter kontrollerade Sverige spelet och rullade runt bollen med tålamod. Man hade svårt att ta fram några riktigt vassa målchanser men Australien var nertryckta och tappade bollen de få gånger man hade den. Svenskorna följde matchplanen och efter 26 minuter kunde det stått 1-0 när Asllanis fina inlägg hittade Fridolina Rolfö men hennes nick gick i ribban och över.
En suck av lättnad svepte över Lang Parks läktare, men det var en kortvarig lättnad. Asllanis inlägg hade föregåtts av att Blackstenius fått bollen i straffområdet i en djupledslöpning och skickat ut den till henne och i samband med det stupade anfallaren i straffområdet. Nu kom besked om att VAR kontrollerade möjlig straff och efter att ha konsulterat skärmen pekade domaren Cheryl Foster på straffpunkten.
Beslutet följdes av buande och protester från hemmalaget och Sam Kerr var en av de upprörda. Fullt förståeligt och det var en så kallad ”soft penalty” där Clare Hunts fot träffade foten på Blackstenius. Ja, det är domaren och VAR-rummet som dömer och senaste svenska straffskytten Filippa Angeldal höll i bollen, men precis innan det var dags flippade hon bollen till Rolfö.
Barcelona-spelaren satte straffen långt ut till vänster och fastän Mackenzie Arnold gick helt rätt nådde hon inte bollen. Sverige ryckte åt sig ledningen efter 26 minuters spel. Målet tvingade Australien att börja spela mer och kliva framåt vilket öppnade matchen och även ledde till chanser åt bägge hållen. Asllani avslutade på volley (med skenbenet) efter ett briljant anfall och Angeldal var nära 2-0 efter att ha huggit på ”fallfrukt” efter en fast situation men Mackenzie räddade snyggt.
Sverige klarade att hålla undan men det var mer spel kring Musovics straffområde och hon fick styra undan en del skott och även plocka ner hörnor. I slutet av första halvlek hettade det till på planen och Katarina Gorry fick gult efter att ha kapat Asllani. Sedan rök Gorry och Asllani ihop efter Australien fått frispark och när bollen skulle rensas undan fick återigen Asllani en sen hockeytackling av Caitlin Foord. Även om det återstod en knapp minut valde domare Foster att blåsa av när spelarna väl rest sig och piggnat till.
Andra halvlek fortsatte med mycket kamp och Sverige visade skicklighet i att ofta erövra bollen och kontra. Gång på gång gjorde man det utan att få den rätta kvaliteten i sista löpningen, sista passningen eller i avslutet. Tills Elin Rubensson vann ännu en boll och hittade Asllani i djupled. En precis passning till Blackstenius som var precis onside ledde till 2-0 när anfallaren spelade snett inåt och bakåt. Där kom Asllani och avslutade distinkt till 2-0.
Ett oerhört snyggt mål och det var knocken som fällde Australien. De försökte komma fram i lägen men varken inhoppare eller försök att hitta storstjärnan Kerr gav några riktiga farligheter. Det var alltid en svensk back och styrde undan eller så kom Zecira Musovic ut och tog hand om bollen. Sverige skulle helt enkelt ta hem den där medaljen som ett tecken på att man gjort något riktigt bra i VM.
Tyvärr blir det inget mottagande i Kungsträdgården. Galenskaperna kring en helig skrift har satt Sverige under terrortryck, men någon gång framöver blir det möjligt att tacka för insatserna under ett VM där alla i realtid kunnat se hur konkurrensen i damfotbollen ökar. Visst, Sverige är världstrea men hade också en rad frågetecken kring VM-truppen när man för sex veckor sedan åkte hit.
Gradvis har Sverige stegrat kapaciteten. Laget vann gruppen, segrade i ett galet straffdrama mot världsettan, skickade ut Japan som glänst fram till Sverige-mötet och sedan stupade man i semifinalen mot Spanien. Därefter reste man sig och vann kontrollerat mot hemmanationen Australien för att ordna en bronsmedalj. Klart att semiförlusten svider oavsett medalj och jakten på guldet får gå vidare.
Även om det är mycket av ett kollektiv som tar hem VM-bronset går det inte att runda en del spelare som tagit kliv under tiden i VM. Zecira Musovic hade aldrig stått en mästerskapsmatch men växte med uppgiften och avslutade med att hålla nollan mot Australien. Amanda Ilestedt säkrade bakåt och var vass framåt med fyra mål. Elin Rubensson fick äntligen en plats i elvan och mittfältaren är kanske Sveriges bästa spelare i VM.
Peter Gerhardsson och Magnus Wikman hittade tillbaka efter EM-besvikelsen för ett år sedan. Då var det ont om starka insatser på plan och slutet mot England var allt annat än roligt. Under VM hittade de en harmoni och en startelva samt några varierande inhoppare som såg till att vinna alla matcher utom en (förvisso efter straffar i ett fall) och se till att Sverige tar ännu en medalj. Duon har tre medaljer på fyra mästerskap och det har inga andra svenska förbundskaptener.
Styrkan i deras ledarskap är att de får alla att underordna sig laget, men samtidigt ger man spelarna stort ansvar på planen. Det är en kombination som kan rymma individualister som Asllani och Rolfö men även spelare likt Björn och Blackstenius som kanske offrar sig genom otacksamma löpningar eller spel på helt fel position. Det fanns något befriande i att se ett svenskt landslag se till att ordna resultat på resultat och till slut få stå där med medalj runt halsen.