Första krönikan för Fotbollskanalen hade jag föreställt mig som en bestämd, tydlig och rak text där jag genast visar att jag är en person som inte rädds för att ställa krav. Som vägrar acceptera orättvisor och som med hela handen visar min omgivning vilken riktning jag vill gå åt, när jag tror på och vill något. Jag hade målat upp debuten som en ”ögonbrynshöjare” där läsaren kanske till och med skulle rygga tillbaka en aning och tänka att det var en text som var på gränsen till för vågad. En resa till Sydafrika för ett besök av ett av våra samhällsprojekt i FC Rosengård skulle visa sig vända på den steken helt. Just nu kan jag inte skriva om något annat än tacksamhet, fascination och stolthet.
Efter tre års separation från bucklan lyckades vi återigen titulera oss svenska mästarinnor. Efter en och en annan gulddans på både bord och stolar, var det dags för vår huvudsponsor Sigma att hålla låda. Vi fick veta att vår guldsäsong hade lett till att vi spelat hem en resa till Sydafrika för att bland annat besöka vårt projekt Football for Life. Det skulle visa sig att bli min ”ögonbrynshöjare”.
FC Rosengård är en breddförening som har ett stort socialt engagemang. Football for Life är ett projekt som vi bedrivit sedan 2008 i Sydafrika för att stärka unga, sydafrikanska tjejers självförtroende och självkänsla samt att skapa ett mer jämlikt samhälle. Med coach Anna Nyman som kapten för skeppet, så har en otrolig utveckling skett och massor av unga tjejer har fått nya drömmar som helt plötsligt inte är omöjliga längre.
”You are footballers, but you girls are also persons.” – Anna Nyman.
Det skulle bli ett citat från Nyman som tydligt skulle etsa sig fast i mitt minne från när vi anlände till skolan där vi skulle få träffa tjejerna. Vi skulle få genomföra ett träningspass med ett fyrtiotal sydafrikanska fotbollstjejer. Förutom att spela fotboll, så påmindes vi att det finns en människa bakom den fotbollsspelaren vi är idag. Den människan startade sin fotbollskarriär med en genuin strävan, en dröm och en passion som lett oss till att bli proffs. Vår start, som inte minst innehöll storartade drömmar, är den unga sydafrikanska tjejens nutid. Vår nutid, med proffsliv och allt vad det innebär är deras, förhoppningsvis, framtid. Från Sverige har vi tagit med oss tro och hopp, ända ner till Sydafrika.
För någon vecka sedan läste jag Olof Lundhs krönika här på Fotbollskanalen kring hur fotbollen är bra på att generera hopp och att det är något som vi behöver i dagens svenska samhälle. Sverige United nämns som en viktig organisation för att lyfta fram eldsjälarna inom den delen av fotbollen som direkt berör integrationsarbetet inom sporten. Jag har äran att få vara en del av den priskommitté som årligen lyfter fram dessa hjältar. Jag kan inget annat än att hålla med Lundh om vikten att belysa det arbetet eldsjälar frivilligt lägger ner på att göra fotbollen till ett välkomnande hem för alla som vill och behöver en samlingsplats.
Lundh refererar i sin krönika även till en studie som Svensk elitfotboll givit ut, skriven av nationalekonomen Ingvar Nilsson. Studien diskuterar samhällsnyttan som fotbollen leder till och hur varje ung man som väljer fotbollen framför en kriminell livsstil besparar samhället otroligt mycket pengar.
Football for Life är något som täcker in samtliga delar som Lundh skriver om, men med fokus på tjejer. Vi har en hjälte och eldsjäl i Anna Nyman, som flyttade till Sydafrika från Sverige för tolv år sedan för att styra projektet i rätt riktning. En otrolig samhällsnytta skapas i egentligen hela Sydafrika när vi bryter barriärer genom att hjälpa tjejer att få spela fotboll, vilket utvecklar både personen men även samhället i sig. Plötsligt är det tjejerna som springer runt och spelar fotboll med FC Rosengård från Sverige och killarna står på kullen och klappar och hejar på sina klasskamrater.
Att se dessa unga kvinnor springa runt med fotbollsutrustning på en plan som liknar mer en åker än något som ska användas för fotboll, är otroligt inspirerande och jag känner hur tacksamheten väller över mig när jag står där med ett brett leende och bruna ögon som glittrar av fascination. Såklart fastnar jag lite extra vid målvakterna och ser snabbt att deras vilja att en dag stå i mina skor lyser rakt igenom dem. Våra vardagar är tusentals mil ifrån varandra, både geografiskt och kulturellt, men på något sätt känns det som om att våra bakgrunder förenas, möts på mitten och får ett gemensamt hem där vi alla är välkomna. Svensk fotboll bygger hem, fysiskt såväl som psykiskt. Magiskt.
Ända sedan barnsben har jag varit väldigt målmedveten och en väldig vinnarskalle som alltid ville vara bäst. Jag vill inte påstå att jag i ung ålder var fast besluten med att jag ville bli fotbollsproffs när jag blev stor, men jag ville vara bäst där och då. Strävar du efter att vara bäst ”där och då” hela tiden och på något sätt lyckas med det, så brukar det leda till något bra. I mitt fall ledde det mig till proffslivet i FC Rosengård och det svenska damlandslaget.
När jag blickar tillbaka på när jag var den där unga flickan med genuin strävan, en dröm och en passion så målas det snabbt upp en bild i mitt huvud på Stattena IF:s klubbstuga, min moderklubb. Det var mitt andra hem, med en familj som bestod av allt från den där farbrorn som hjälper till med det mesta, Kristoffer Nilsson, som jag fick mina första handskar av till en Anna Olsson som gjorde allt hon kunde som tränare för att vi skulle må bra. Fotbollen blev snabbt en otrolig trygghet för mig. När allt flera kompisar av min umgängeskrets började bli nyfikna på tobak och alkohol och ville hänga till sent på kvällarna efter skolan, så var fotbollen min tillflyktsort. I efterhand vill jag påstå att fotbollen är det bästa mina föräldrar kunde tillåta mig att göra. Jag presterade i skolan och jag höll mig undan från skiten. Jag hade två trygga hem.
I Sverige har vi kommit en lång bit på vägen i att förändra synen på vem som ska få lov att spela fotboll, vilket jag är stolt över. Jag vet själv hur min släkt nere på Balkan ändrat sin syn på min fotbollskarriär, att gå från ständigt ifrågasättande till ständigt nyfiket, intresserat frågande. Det finns mycket kvar att göra, men när jag ser tjejerna på skolan i Masibonisane i Sydafrika springa runt och göra något de inte fick innan, så känner jag mig tacksam över att vara svensk.
Jag är stolt över att vara svensk fotbollsspelare och att kunna få vara med om upplevelser som dessa som tydligt visar på att genom att tro på våra drömmar, skapar drömmar åt andra. Just denna gång skapade vi drömmar åt ett stort gäng sydafrikanska tjejer. För visst är det som Olof Lundh säger; vi behöver fotbollen för att skapa hopp i Sverige. Låt oss tillägga att vi behöver fotbollen för att skapa hopp och drömmar runtom i hela världen.
