Jag minns känslan när domaren blåste av matchen i Halmstad 2008. Lyckoruset och lättnaden som infann sig var bland det bästa jag har upplevt. När fansen entrade planen blev vi tillsammans en gungande fest och en enda stor dansande enhet. Det var symbios. Det kändes som att allt man någonsin kämpat för fick ett slutresultat som man kunde vara nöjd med. Ett slutresultat som gav mening åt alla tårar och skratt längs vägen. Tillsammans med mina vänner och framför allt mina bröder fick jag fira Kalmars enda SM-guld. Ikväll led jag med Elfsborg men fällde samtidigt en tår för Malmös glädje. Fotboll är känslor och ikväll var det himmel eller helvete.
Finalen!
Straff hit eller straff dit. Elfsborg borde ha haft en och Malmö fick en. Marginalerna var så små att man hade behövt använda förstoringsglas för att skilja lagen åt. Både Malmö och Elfsborg hade varit värdiga guldvinnare men Malmö drog det längsta strået och ingen kan påstå att det var orättvist.
Elfsborg hade sin chans förra veckan men sumpade en given guldfest. Istället fick man bege sig till Malmö för att försöka kriga till sig en poäng. Visst var man nära men MFF var numret större sett till hela matchen och den allsvenska draken lyckades med att studsa tillbaka från den usla fjolårssäsongen och lägga ett guld till till samlingen.
Inledningsvis visade Elfsborg upp ett mod i presspelet och en kampvilja som var beundransvärda sett till att laget hade kunnat vara mer avvaktande efter debaclet i Borås för en vecka sedan. Per Frick gick i bräschen och var så där jobbig som bara han kan vara. Driva folk till vansinne! Samtidigt spelade Malmö kontrollerat utan att för den delen skapa något riktigt farligt läge. Matchen som betydde allt gav oss inledningsvis alla känslor utanpå men inga heta chanser.
Busanello höll på att gå i Fricks fälla och han är väl den spelare i Malmö som är allra lättast att få ur balans. Frick borde ha haft en straff när Busanello bokstavligen klär av honom. Eftersom bollen inte hamnade där antar jag att det inte gavs någon straff. För jag antar att domarna så det, eller? Istället spelade MFF runt bollen medan Elfsborg var ganska nöjda.
Halvtidsvilan gav oss alla hopp om en andra halvlek som skulle kunna vara något som vi skulle minnas länge. Men riktigt så blev det inte efter den långa oförutsedda pausen. I övrigt duktige och vilt kämpandes Ibrahim gick in aningen för mycket med sulan när IKT skulle avsluta och straffen som följde är enligt mig korrekt. Mitt på plan hade det blivit frispark alla dagar i veckan och då ska det även bli straff. 1-0 till MFF genom årets skyttekung, fansen i extas och nu var det enbart jakt för boråsarna som gällde. Det var nära några gånger men det blev aldrig några riktigt 100%-iga lägen. Malmöspelarna spelade uppoffrande och visst blir det ofta lite rörigt i defensivt straffområde när motståndarna chansar, men de chanser som hade kunnat bli något täcktes ofta bort.
Känslorna stormade i stora delar av matchen och när slutsignalen ljöd kunde man känna den glädje och den lättnad som spred sig på Eleda. Glädje för de spelare som är i Malmö för att jobba som fotbollsspelare och lättnad för de som bryr sig om MFF på riktigt. Hur som helst så är sådana glädjescener alltid otroligt mäktiga att se och de fans som lägger hjärta och själ i sina klubbar förtjänar ibland det adrenalinstinna lyckoruset som man sällan får uppleva i “riktiga” livet.
Varför var då Malmö laget som fick lyfta pokalen?
Inledningsvis av säsongen var det mycket som hackade. Kiese Thelin räddade gång på gång tre poäng till sitt lag och var sådär viktig som en målskytt ska vara. Därefter var det så kallat spel mot ett mål under en period! MFF var så otroligt imponerande att man genast tänkte att de är laget att slå 2023. Hugo Larsson, Peña och Christiansen hittade ett samarbete som gjorde att Malmö drog fram som en ångvält. Rydströms possessioninriktade fotboll passade dessa tre utmärkt och tillsammans med IKT, Nanasi, Vecchia och Taha Ali bildade de en ruskigt stark offensiv.
Den offensiva fotbollen har även gynnat deras defensiv. Även om jag tycker att Lasse Nielsen kunde bjuda på en del slarv och att både Cornelius och Jansson har haft problem när de lämnats ensamma där bak så har den possessionfotboll som Malmö presterat tråkat och tröttat ut motståndarna många gånger. Man vet ju själv hur jobbigt det är att möta ett lag där man inte kommer åt bollen. Rydström är oerhört duktig på att få till ett sådant spel. Han har gjort det med Sirius och med Kalmar tidigare och denna gång med Malmö hade han även de individuella spelarna med de där spetskvaliteterna som behövs för att ta ett SM-guld. Allsvenskans starkaste, bredaste och dyraste trupp tillsammans med det genomarbetade spelsättet gav Henke hans första SM-guld som tränare.
Busanello och vänstersidan
Busanello blev en lyckoträff med sin offensiv. Trots sina brister defensivt har vänsterkanten inte sällan varit fundamentet i Malmös chansskapande. Vecchia, Ali eller Nanasi, vem som än spelat där har kunnat fungera som en bra lekkamrat till Busanello. Många mål kom från att någon bröt in från vänstersidan eller att ett fint inspel avslutades med inne i straffområdet med kvalitet. Busanello förtjänar att nomineras till årets back trots sin halvtaskiga defensiv.
Just vänsterkanten har ofta använts till att bygga anfall med tålamod. I motsats till flera andra lag har Malmö valt att överbelasta på en sida och att hålla kvar anfallen där. Högersidan har snarare fyllt på i straffområdet än att bygga upp anfallen. De tekniskt skickliga spelarna kunde tillsammans operera i små ytor och till slut ta sig förbi motståndarna trots att de ofta var både många och samlade. Skickligheten i den fasen har varit en starkt bidragande orsak till att MFF stod där ikväll och lyfte pokalen.
Avbräcken kändes och påverkade men…
Tappen av Tinnerholm, Hugo Larsson, Nielsen och AC gjorde att Rydström under mittdelen av säsongen fick bygga om och värva nytt. Spelet fungerade plötsligt inte lika bra som tidigare och relationerna var tvungna att stärkas på nytt. När sedan Vecchia försvann under en längre period blev det ännu tuffare att prestera på toppnivå. Även om den stora plånboken köpte in mer än dugliga allsvenska spelare (Rosengren, Berg, Johnsen, Jörgensen, Jansson) så känns det som att Malmö hade kunnat göra ännu mer och ännu bättre än vad de faktiskt gjorde under hösten. Med det sagt så har MFF varit ruggigt bra. Den överlägsenhet de visat i vissa matcher har varit iögonfallande stor men precis som för Elfsborg och för Häcken påverkade spelarförlusterna en hel del. Dock påverkades Malmö i min mening betydligt mindre än Häcken och Elfsborg tack vare Daniel Anderssons snabba agerande på transfermarknaden.
IKT
Kiese Thelin gjorde inte mål på ett halvt decennium men fick fortsatt stort förtroende av Rydström. Det visade sig vara viktigt då han till slut hittade tillbaka till målgörandet när det behövdes som mest. Jag måste säga att det inte alltid heller var Kiese Thelins fel att det inte blev några mål under den perioden. MFF lyckades inte sätta honom i arbete på samma sätt som i upptakten av säsongen. Men när Norrköping skulle slås och Elfsborg besegras så var det Isaac som stod i protokollet. Att ha en skytteligavinnare i laget är alltid avgörande och i såväl inledningen som i avslutet på säsongen var det han som avgjorde. SM-guldsavgörande insatser? Absolut!
Summerat och klart och inte sista gången Ryström kommer att jubla
Spelare och ledare har gjort ett fantastiskt jobb under 2023 och trots att guldmatchen blev en skänk från ovan så anser jag att Malmö är värdiga mästare där en tydlig fotbollsfilosofi lagt en grund som även i framtiden kommer att leda laget till titlar. När Rydström gick upp på prispallen (säger man så?) så tänkte jag för mig själv att det är inte sista gången han får göra det med Malmö. Nästa år kommer de att vara ännu bättre och vilket lag kan då stoppa den ljusblå skräckinjagande vågen som sköljer över motståndarna? Jag bara undrar.
Stort grattis Malmö FF till guldet! Jag citerar Nanne avslutningsvis; “fira med värdighet”
// Viktor